Att dra logiska felslut
“I remember when I went to the hole. The last guy in there had written ‘God Sucks’ on the wall in his own feces.”
”I remember sitting there in the dark, thinking: I’m twenty-four years old and I’m in the hole. If you hear me, God, it’s gonna be alright. If not – then this is the end.”
Danny Trejo mötte Gud när han var 24 år gammal. Bara minuter innan berättelsen om upploppet på Soledadanstalten i dokumentären ”Champion” har han försökt finna ett enda lyckligt minne av sin barndom, innan han som åttaåring började missbruka droger, utan att lyckas. Sedan kommer insikten: det var hålet som förändrade honom. Det var där det vände. Han fann Gud.
Trejo är oväsentlig här annat än som build-up. Men hans historia är ändå väldigt allmängiltig. För det är ju det alla innerst inne hoppas på, i någon mening: att möta Gud.
Kanske inte bokstavligt. Antagligen inte. Men alla är ute efter en känsla, en bekräftelse. Konstnären som egentligen inget hellre vill än odödliggöra sitt verk. Åskådaren som vill tappa balansen, fotfästet, bli knäsvag av upplevelsen. Hustlern på gatan som väntar på att en ny Jam Master Jay ska upptäcka honom. Det spelar väldigt liten roll om det handlar om att måla en tavla, ta sig ifrån ett liv av elände till toppen av Billboard eller bara om att få bort heroinapan från ryggen. Alla vill ha något som är mer än de själva. Som känns större, är större.
Som att finna frälsning. I någon mån. Helst genom en bön eller uppenbarelse i en trygg förortsvilla någonstans mellan jobbet och kulturnyheterna, men ett mörkt hål i Soledad fungerar också.
Okej spel, bra film, grymt soundtrack
Fifty Cent mötte Gud genom nio kulhål i kroppen. Ni känner storyn nu om fejkgangstern med dollargylfar, skottsäkra västar och en slö sluddrande käke någonstans bakom något som stundtals låter som toast när han försöker dra ut på det, även om det inte är avsikten. ”What’s so gangsta about bein’ shot nine times and don’t shoot back?” sa Nas, och det finns en poäng i det. Mediabilden av Fiddy är noggrann PR. Uttänkt. Ett säljknep. Verkligheten är förstås en annan, även om det tionde skotthålet fortfarande inte är längre bort än en biltur till Ja Rules crib och tillbaka.
Jag är en av de två i Sverige som tyckte att spelet ”50 Cent: Bulletproof” var okej. En av de tre i världen som tyckte att filmen ”Get Rich or Die Tryin’” var ännu bättre. Och om man håller handen för alla hål och misslyckanden som de båda är fyllda med hittar man en annan intressant sak: soundtracket. Alla som kan sin hiphop hör att det är det bästa Fiddy gjort. Det är en ny skiva som består av delar från hans första två skivor, singlar och nya spår. Inte, som en del dagstidningar föreslagit, att ”titeln och rappen är hämtad från ett av 50 Cents mest sålda album”. Däremot är det ett av de bästa soundtracken ni hör i ett spel i år.
Schweizerostar
Orvar Säfström, arbetslös (före detta Filmkrönikan), sågar filmversionen av Get Rich med det typiskt vita och smånyktra föräldraperspektiv som man kunde förvänta sig av någon som lyssnar på thrash metal, bär nötta tischor med Entombed-pentagram och själv ser ut som om han stigit upp från graven som skändas i någon Slayer-låt.
"Hela gangsterrapkulturen ger mig kväljningar. För mig är det inte en skildring av en hård verklighet utan en systematisk, förljugen rekryteringskampanj för kriminella ungdomar i amerikanska problemområden. Get rich or die trying är en fullständigt förkastlig film som från första rutan trasslar in sig i sin förvridna världsbild och mer än en stol kan det inte bli tal om. Att den sen är illa genomförd och dåligt spelad är bara lite extra möglig glasyr på den redan härskna tårtan.".
Orvar muteras här till Tipper Gore och sågar filmen för att den har ett förkastligt budskap. Och det råkar förstås bara ske i statlig tv, av någon som för ett antal år sedan själv stod och vrålade i ett hardcoreband – ett sådant med gitarrer och så – och försökte posera med sin ”vi-äter-minsann-barn”-attityd på scen. Är det verkligen så stor skillnad i att göra uppror mot en småborgerlig uppväxt i en barnfamilj och mot ett liv på gatan? Är det inte snarare så att folk som inte vet bättre, som inte kan – eller vill – hämta begreppslogik från andra ställen än sina egna små och skrangliga referensramar inte ska vara kritiker? Skulle han lika glatt elda upp Brott & Straff på samma principer? Varför valde han inte att måtta slagen mot crunkrullen och tillika kritikersuccén "Hustle & Flow" istället, som det går alldeles utmärkt att applicera samma kritik på? Är det så att det bara är mer tacksamt och politiskt korrekt att sparka på 50 Cent?
Get Rich or Die Tryin’ och Bulletproof är underhållningsvåld. Ingen behöver tycka om det, men det existerar ju ingen verkan utan orsak. Och någonstans där ligger kanske problemet också: folk är för dumma. För små. Inte tillräckligt kulturellt autonoma. Har kunskapsluckor som får dem att se ut som schweizerostar i ett tvärsnitt. ”Världens klumpigaste pekneger” skrev en recensent på GON – och som senare fick plocka bort den biten – lite skämtsamt när han recenserade Bulletproof i vintras. Det skapade förstås en storm av upprymda känslor från diskussionsforum och på kända bloggar med den påstådda pretentionen att förbättra speltextklimatet i Sverige. Folk, som till nittiofem procent till antalet redan förkastat spelet ändå i sina huvuden utan att ha spelat det, såg slavskeppet segla iväg och hade plötsligt en uppfattning om hur man enklast är politiskt korrekt. Var det den vita, sociala skulden (som en före detta frilansare för Super Play lite onyanserat gjorde poäng av nyligen) som gjorde sig påmind eller vad?
Problemet låg, och ligger, förstås i andra änden.
Kulturgeneralisering - också en sorts rasism
Att ta på sig någon sorts luva och arkebusera all kultur som inte är förenlig med vad för sorts åsikt kulturutskottsledamoten nu står för den här veckan är rätt dålig stil om man är kritiker. Det handlar väldigt lite om att vara emot ett koncept då, och väldigt mycket mer om att ha ouppklarade biffar med en hel kultur.
Att just 50 cent råkade få så mycket skit från olika håll i år handlade mest om att han är aktuell med en film, ett spel och en ny soundtrackskiva. Vilka mer än sällan mötts av en osaklighet hos de genomsnittliga belackarna som får mig att må illa. Inte för att det inte står var och en fritt att ogilla, utan för det småögda sättet som de avskrivits på.
Och, hey – kulturgeneralisering är ju också en sorts rasism. Som inte borde ursäktas för att man växt upp i en verklighet ganska långt ifrån en oreglerad svart vapenmarknad och resonerar precis som man själv påstår att filmen Get Rich or Die Tryin’ gör: inte mycket längre än näsan räcker.
|
|
